pestos.blogg.se

Det är mycket som hänt sedan jag skrev sist, mycket att minnas och mycket som redan är glömt.
Men jag kan börja med det som är det mest radikala...
Ni vet att jag i mina tidigare inlägg (för ca 2-3 månader sedan...) velade lite om min framtid... Sverige eller Rumänien bl.a. om vilket land som var det "rätta" för mig. Och hamnade jag i Sverige ville jag helst norrut.. inte Göteborg. Det hade jag redan försökt mig på att göra, och kändes inte läge nu.
Jag har idag ett svar på min framtid, men först vill jag berätta om de planer jag faktiskt hade.
Min plan då var så här ---> Prata med min far och få hans "välsignelse" över min plan att flytta till Rumänien för åtminstone ett halvår ---> komma Gud ännu närmare, lära mer och få in rutinen att ständigt lita på honom. Inte bara få smaka på det ---> Med min nya rutin och min awesomiga relation med Jesus bli ungdomsledare någonstans, troligen i Sverige, och lära ut och dela det med andra människor.
Det var alltså min plan. Men inte Guds.
Han totalt vände på hela grejen.

Alliansmissionens årskonferens maj 2015:
Jag var, tillsammans med min klass, på Gullbrannagården utanför Halmstad, för att berätta om vår resa till Rumänien. Jag blev även erbjuden att delta i en talkshow med Mikael Celinder. Det hela hade en Skavlankänsla då vi skulle berätta om våra liv. Det var jag, Ulrica Stigberg (präst i Fryshuset, Stockholm) och Alfred Staiger (som bl.a.vars pappa varit med i förintelsen). Jag berättade lite om mitt liv, att jag flyttat mycket och vad Gud betytt för mig inte minst under Rumänienresan.
Inte så mycket mer hände efter detta, (mer än att min döda morfar sannerligen visat sig vara en kändis i de härkretsarna).

Några dagar senare ringer min lärare, Jacob Carlzon i från Mullsjö folkhögskola (som för övrigt tjatat på mig om att bli ungdomsledare) och berättar att en kyrka blivit intresserade av mig (då de sett mig på denna talkshow) och skulle vilja prata med mig. Och på den vägen blev det. Efter några samtal och besök med min framtida församling, och många, många böner, så ska jag nu bli ungdomsledare i Opalkyrkan i Göteborg.
Jag har varit väldigt nervös, och det är jag i och för sig fortfarande, men jag har en frid i min själ över att Gud är med mig och att Han skall leda mig.
Jag tror att det som gör Guds plan så mycket bättre än min är att nu är det inte jag som skall leda dessa barn och unga, utan Han själv - för jag kan inget. (Jag är bara Hans verktyg som får äran att se allt Han kommer att göra med mina egna ögon). Alltså måste jag nu förlita mig på att Han leder mig, och jag accepterar det mer nu därför att jag verkligen insett att inte klarar det på egen hand.
Så, om ganska precis 2 veckor flyttar jag och börjar mitt arbete för åtminstone ett år framöver och jag hoppas att både jag och människorna omkring mig kommer att växa i sin relation med vår pappa.

Sedan har det även hänt andra saker. Jag har arbetat i Hemvården i Frändefors där kollegorna tagit väl hand om mig, svarat på mina frågor och diverse saker. Jag har fått lära känna en massa äldre, svaga och starka och pratat med dem och hjälpt dem med det jag kunnat. De har fått lära mig massor av saker och vettigheter och det sorgliga i det arbetet är nästan bara stressen, att inte få ge dem den tid som man vill. 
Under Gullbrannafestivalen, som jag var på för första gånge på 11 år, försökte jag och min klass göra reklam för vår bibellinje vi gått under året. Försöka dela med oss av vad vi fått lära oss och uppleva, både i Sverige och i Rumänien - hur vi fått växa. Men... man kan inte låta bli att bli ledsen när ingen riktigt förstår hur bra en grej är, när man verkligen försöker förklara och ge 100 anledningar till att gå där, och det ändå inte räcker till...
Bibellinjen Utblick var en helt ny linje på Mullsjö Folkhögskola, men det fattades folk för att få ihop en hel klass inför kommande läsår. Så #utblickpåutflykt, blev de första och enda utblickare som troligen kommer att finnas.
Men, jag är väldigt tacksam för att jag fått vara med och ta del av detta. Utan detta skulle mitt liv troligen se helt annorlunda ut idag.
Det andra jag har gjort är att vara värvare, för Ung Fadder - Wohoo - som jag genom att läsa på lite känns för mig som en väldigt pålitlig och trygg organisation, så nu har jag själv blivit Ung Fadder (och fått en Dece-plånbok som är från Rumänien där jag var med min folkisklass #utblickpåutflykt).
Även om jag i sommar varit på ett tidigare event med Ung Fadder, blev Frizonfestivalen det första riktiga. Jag har fått träffa människor jag inte mött på tio år, haft goa samtal om Gud, miljöproblem, etnicitetfrågor och även fått se folk vilja ge, ge av det de har - mycket eller lite. Så himla kul att se ungdomar vilja hjälpa till med det de kan. 

Utöver detta så har vi haft både persiskt, svenskt och amerikanskt besök av släktingar och vänner och jag har hunnit hänga med mina egna vänner, iallafall litegrann. Så inte fy skam på denna sommar. Om en vecka imorgon åker jag till Österrike och sedan är sommaren över för min del. Ska bli spännande hur detta år kommer att se ut!

Xx
Maria