Vissa bättre än andra
Vi är nu inne på dag..hmm, vad blir det?... 14.
Det pendlar hela tiden på om man känner att 3 månader är en lång tid eller inte. Ibland kan det kännas som att 14 dagar av dessa 3 månader kommer vara en evighet. Att jag aldrig kommer få komma hem. Men ofta känns det också som ett "vad ska jag hinna göra på denna korta tid?"- tänkande. När man inser att 3 månader faktiskt är en väldigt kort tid, som jag känner idag, så blir jag ivrig på att få hjälpa och komma på idéer att göra saker bättre, men jag blir också ledsen på Gud, att Han inte bara ger mig gåvan att kunna tala rumänska. Det skulle underlätta så på alla sätt.
Men livet är inte sådant. Man måste lära sig för att bli bra. Och! Jag får ju inte glömma det Gud faktiskt GÖR. Han är med mig i alla lägen. Han ger mig "dagligt bröd", han ger mig glädje - t.o.m. i sorgens stunder. Om man ska titta över ens egna liv med hur livet är, bl.a. för dem jag arbetar med i skolan, lever jag i rena lyxen här och i Sverige lever jag i Paradiset!
Jag är ytterst tacksam att jag känner sådan kärlek till barnen som jag faktiskt gör. Visst kan jag bli irriterad ibland, men det är mest över situationen och deras beteende. Men jag kan inte låta bli att tycka om dem. Och detta vet jag att andra kan ha svårt för - inte jättevana vid att någon inte lyssnar, etc etc. och att det kan vara svårt att skilja beteende och person. Så det är verkligen en gåva jag har fått!
Från ett till ett annat;
Glöm inte kolla in min youtube kanal!!
"Summary" in English
Today we been here for 14 days, so for exactly 2 weeks ago we had just unpacked our stuff and tried to make it feel at home. Anyways. I can't really decide if 3 months is a really long time or if it's nothing at all. 3 months of thinking "I will never go home" or a "I can't do enough during my visit here".
Today it's the last alternative-thinking I have. I just want to help everyone with all I'm capable of, (so God - one last time - give me that gift of speaking Romanian). But enough of what God's not doing and then consentrate on what he actually IS doing. He is giving me "daily bread", He's giving me happiness, even when during sorrow. And comparing to the people I'm working with my life here is really luxury - and my Swedish life is like the Paradise.
I am so thankful for one gift I noticed I actually got. To love the kids no matter what. Of course I can get frustrated, but it's mostly because of the situation or their behaviour - but I still love them, their personality and they, as a person. And I know others can have some problem with that - they're connect their behaviour with their personality and who they really are. So! Im really thankful, God. Thank you for letting me see through that.
Xxx Maria
Det pendlar hela tiden på om man känner att 3 månader är en lång tid eller inte. Ibland kan det kännas som att 14 dagar av dessa 3 månader kommer vara en evighet. Att jag aldrig kommer få komma hem. Men ofta känns det också som ett "vad ska jag hinna göra på denna korta tid?"- tänkande. När man inser att 3 månader faktiskt är en väldigt kort tid, som jag känner idag, så blir jag ivrig på att få hjälpa och komma på idéer att göra saker bättre, men jag blir också ledsen på Gud, att Han inte bara ger mig gåvan att kunna tala rumänska. Det skulle underlätta så på alla sätt.
Men livet är inte sådant. Man måste lära sig för att bli bra. Och! Jag får ju inte glömma det Gud faktiskt GÖR. Han är med mig i alla lägen. Han ger mig "dagligt bröd", han ger mig glädje - t.o.m. i sorgens stunder. Om man ska titta över ens egna liv med hur livet är, bl.a. för dem jag arbetar med i skolan, lever jag i rena lyxen här och i Sverige lever jag i Paradiset!
Jag är ytterst tacksam att jag känner sådan kärlek till barnen som jag faktiskt gör. Visst kan jag bli irriterad ibland, men det är mest över situationen och deras beteende. Men jag kan inte låta bli att tycka om dem. Och detta vet jag att andra kan ha svårt för - inte jättevana vid att någon inte lyssnar, etc etc. och att det kan vara svårt att skilja beteende och person. Så det är verkligen en gåva jag har fått!
Från ett till ett annat;
Glöm inte kolla in min youtube kanal!!
"Summary" in English
Today we been here for 14 days, so for exactly 2 weeks ago we had just unpacked our stuff and tried to make it feel at home. Anyways. I can't really decide if 3 months is a really long time or if it's nothing at all. 3 months of thinking "I will never go home" or a "I can't do enough during my visit here".
Today it's the last alternative-thinking I have. I just want to help everyone with all I'm capable of, (so God - one last time - give me that gift of speaking Romanian). But enough of what God's not doing and then consentrate on what he actually IS doing. He is giving me "daily bread", He's giving me happiness, even when during sorrow. And comparing to the people I'm working with my life here is really luxury - and my Swedish life is like the Paradise.
I am so thankful for one gift I noticed I actually got. To love the kids no matter what. Of course I can get frustrated, but it's mostly because of the situation or their behaviour - but I still love them, their personality and they, as a person. And I know others can have some problem with that - they're connect their behaviour with their personality and who they really are. So! Im really thankful, God. Thank you for letting me see through that.
Xxx Maria