Att leva här och nu

Idag har exakt halva tiden gått av den som vi ska spendera här i Rumänien. Ska man fira eller ska man sörja?

Det har nu gått 2 veckor sedan jag blev sjuk (och dessutom drog jag med Åsa i det), så bättre sent än aldrig bestämde vi oss för att be för det. En enkel kvällsbön.
Idag var jag på benen igen. Fortfarande snuvig och lite lätthuvudvärk, men med energi och inga större tecken på feber. En enkel kvällsbön. En enkel kvällsbön.
Imorse var jag lite nervös, både för att barnen skulle ha glömt mig, men också för att min syster - Matilda - förflyttat sig från ett av sina communities till där jag är. Jag hoppades och hoppades att hon skulle trivas.
Det var mycket nytt och ovana saker för henne, vilket kan vara krävande och hennes community skiljer sig mycket ifrån mitt, men jag var så glad att hon var där. Med mig. Och hon var så duktig.

Jag har varit så ledsen dessa två veckor jag tillbringat hemma och bara tänkt på vad jag inte har gjort och på var jag kunnat göra, (tack för min #CovasintFamily som stått ut med mig), men idag, när jag äntligen kom tillbaka insåg jag att det är här och nu man ska leva. För det är bara nuet jag lever i. För det är bara nu, som jag kan göra någonting åt något. Det är bara i nuet som jag kan påverka.
Och imorgon. "Var dag har nog av sin egen plåga".. Så varför redan nu ta av sina krafter och oroas för morgondagen? Och jag ska inte vara ledsen över att jag ingenting gjorde under två veckor, för det är idag jag lever. Det är just nu.

Xxx Maria

Kommentera här: