Mep!
HEJSAN alla glada människor!
Idag får ni läsa något alldeles speciellt: Ett gästinlägg av ingen mindre än lilla mig, Emmy Landberg.
Vem är då jag? Jag är en glad tjej på 19, snart 20, år. Jag skrattar och ler mycket. Är ett stort fan av musikaler i allmänhet och Peter Jöback i synnerhet, dans och det mesta som har med Sydkorea att göra. Bor just nu i Rumänien med de flesta av mina kära klasskamrater från Mullsjö folkhögskola. För att få en lite klarare bild av mig infogar jag här ett fint foto:
Sådär, då vet ni lite om mig. Hur anser då jag att livet i Rumänien är?
Jag jobbar på Dece, ett klädföretag vars produkter är tillverkade av romska kvinnor. Detta leder till att de får en liten inkomst att köpa mat och ved för, men framförallt ger det erfarenhet av hur det är att ha ett jobb som gör att de förhoppningsvis kan få fler jobb sen. Flera av kvinnorna kan inte, som många andra, inte läsa eller skriva. De har också svårt med att hålla tider osv som man måste sköta för att kunna jobba. Om ni är intresserade kan ni läsa mer på dececlothing.com.
Tillvaron här är ändå trevlig, måste jag säga. Den vackra naturen, de fina människorna (inte minst min underbara Covasintfamilj) och allt vi får se i vårt arbete gör att jag redan känner hur jag kommer minnas den här resan som något fantastiskt. Ibland tuff, men fantastisk.
Låt mig presentera min största fiende under den här resan:
NYCKELPIGOR
Missförstå mig inte. I vanliga fall, hemma i Sverige på somrarna, kan de vara trevliga att se på. Men här finns det inte bara de vanliga röda nyckelpigorna med svarta prickor. Det finns även svarta med röda prickar, gula med svarta prickar, svarta med gula prickar och helröda. Dessutom finns de i så äckligt stora mängder- och överallt! De finns på kläderna, i soffan, på matbordet och i (som ni ser ovanför) kastrullerna. De trillar ner på en från lampan ovanför när man oskyldig och ovetandes sitter i soffan och försöker ta det lugnt. USCH
Tyvärr har ju mina plågoandar/kära familj kommit på detta också, vilket leder till att jag då och då blir jagad av någon av dem som springer efter med nyckelpigor i handflatan, eller får dem kastade på mig när jag försöker sova. Japp. Jag lever ett hårt liv.
Dock finns det ju faktiskt dem som har det värre. Allt vi får se i vårt arbete är, som ni antagligen har förstått vid det här laget om ni läst Marias inlägg, inte helt lätt. Barn som har det dåligt och därför blir frustrerade och ibland svåra att handskas med och vuxna som inte har råd att köpa mat till sina familjer. En av de värsta saker är dock besvikelsen man får stå ut med när man försöker älska de här människorna, och att man måste inse att man kanske inte alltid eller ens ofta kommer få ett tack.Att inse att fast vi gör mycket för de här människorna behöver de och vill egentligen alltid få mer. Men vi kan som sagt inte göra mer än det vi gör: att älska dem.
Jag avslutar med en bildbomb. Poftim (japp, det var rumänska och kan betyda typ "här får du", men även "va?" *stolt över mig själv*)
Chao!
/Emmy